Liten och Ensam
idag är en såndär dag som man bara vill krypa ihop i fosterställning o glömma allt jobbigt.. jag VILL så gärna kunna säja att jag mår bra, att jag ser framemot behandlingen, att jag älskar M överallt annat och att vi har d sååå bra just nu...
tyvärr e d inte så.... på jobbet är d skit...som d har varit i princip 2 år nu... varför stannar man kvar när man mår så dåligt kan man fråga sej... ja d undrar fan jag med...rädsla kanske?För att jag inte vet vad som väntar och att jag inte kan föreställa mig ett jobb utan barn
på relationsfronten e d rätt pissigt med... M har rest bort nu t fjällen i 5 dagar..o lämnat mig med läkarbesök o sånt som jag hatar - jag VET att han oxå förtjänar en andningspaus OCH jag vet att han har längtat att få följa med pappa o brorsan i många många år... d är inte så att jag missunnar honom det MEN
- d är jävligt dålig timing =(
Fatta att jag grät redan igår när han höll på att packa...larviga lilla tess som efter 10 år tillsammans börjar böla för att han ska vara borta några futtiga dar - men efter allt, e jag jävligt skör
D e fasen bara att erkänna , jag ÄR INTE ngn superkvinna, jag orkar INTE alltid hålla skenet uppe, jag mår faktiskt dåligt
trots att jag kanske ofta ler o skrattar...är det oftast en yta...för att få alla andra att tro att allt är ok...för börjar ngn fråga...då bryter jag ihop.
fan vad tragisk jag låter...jag borde vara glad....har just varit o shoppat....lite ögonskuggor fr make up store....o massa kläder.. det brukar alltid funka...varför gör d inte det? kom in i hallen med tårar i ögonvrån och en darrande läpp.
Welljag har faktiskt fina vänner runtomkring mig som är så fantastiska och ställer upp att d bara finns inte...hoppas att jag NÅN gång kan återgälda allt gott de gör för min själ....
som jag brukar säja när ngt får mig att må bra...tex en vinkväll med bästa Maria
d e som bomull för själen...
för det är så...de är de där "små" stunderna...med villkorslös kärlek och vänskap..som gör att man i sådana här kriser ORKAR se d positiva i saker o ting o man orkar kämpa på.....
glöm aldrig att jag värdesätter er vänner otroligt mkt!
<3
tyvärr e d inte så.... på jobbet är d skit...som d har varit i princip 2 år nu... varför stannar man kvar när man mår så dåligt kan man fråga sej... ja d undrar fan jag med...rädsla kanske?För att jag inte vet vad som väntar och att jag inte kan föreställa mig ett jobb utan barn
på relationsfronten e d rätt pissigt med... M har rest bort nu t fjällen i 5 dagar..o lämnat mig med läkarbesök o sånt som jag hatar - jag VET att han oxå förtjänar en andningspaus OCH jag vet att han har längtat att få följa med pappa o brorsan i många många år... d är inte så att jag missunnar honom det MEN
- d är jävligt dålig timing =(
Fatta att jag grät redan igår när han höll på att packa...larviga lilla tess som efter 10 år tillsammans börjar böla för att han ska vara borta några futtiga dar - men efter allt, e jag jävligt skör
D e fasen bara att erkänna , jag ÄR INTE ngn superkvinna, jag orkar INTE alltid hålla skenet uppe, jag mår faktiskt dåligt
trots att jag kanske ofta ler o skrattar...är det oftast en yta...för att få alla andra att tro att allt är ok...för börjar ngn fråga...då bryter jag ihop.
fan vad tragisk jag låter...jag borde vara glad....har just varit o shoppat....lite ögonskuggor fr make up store....o massa kläder.. det brukar alltid funka...varför gör d inte det? kom in i hallen med tårar i ögonvrån och en darrande läpp.
Welljag har faktiskt fina vänner runtomkring mig som är så fantastiska och ställer upp att d bara finns inte...hoppas att jag NÅN gång kan återgälda allt gott de gör för min själ....
som jag brukar säja när ngt får mig att må bra...tex en vinkväll med bästa Maria
d e som bomull för själen...
för det är så...de är de där "små" stunderna...med villkorslös kärlek och vänskap..som gör att man i sådana här kriser ORKAR se d positiva i saker o ting o man orkar kämpa på.....
glöm aldrig att jag värdesätter er vänner otroligt mkt!
<3
