smultron på strå

vart är vi nu?

Publicerad 2013-10-17 21:32:00 i Ivf,

Önskar jag själv kunde svara på den frågan, det där som hände för snart 2 år sedan , känns som en tidsålder sen...har svår att greppa det nu...det enda som finns kvar är smärtan av vad som hade kunnat bli...och vad som aldrig kommer att bli. Jag vet inte om vi någonsin kommer göra ett nytt ivf, vi kulle göra ett fet med vårt sista embryo i maj, men det klarade sig inte..och sedan dess har jag levt i något slags vakuum. Jag fick aldrig det där "SISTA" försöket, jag blev snuvad på det...jag vet inte om jag är redo för att gå ett steg vidare, att gå igenom år av utredningar, pappersarbete...jag vet att jag kan älska ett barn som mitt eget, knyta an...allt det där..men jag vet inte om jag är redo för själva processen, eller rättare sagt....stark nog...kollapsade rejält i början på september och numera går jag på rätt starka mediciner för att kunna klara vardagen och inte ha de där mörka, mörka känslorna och tankarna...de där som bara bryter ner mig...de som får mig att tvivla på livet...

Men jag har iallafal varit stark nog att ta hjälp...nästa vecka ska jag börja hos kurator....sakta men säkert börjar de små bitarna komma tillbaka...inte som jag var förut...men jag börjar tro igen, tro på livet, kunna skratta...och verkligen mena det, inte vara som ett tomt skal med glad yta...
Under hela detta år har jag intalat mig att jag mår bra, jag är stark, jag kan hitta saker i livet som inte handlar om barn som får mig må bra - men så är det inte...för under 9 år har ALLT handlat om just det....och när man tillslut står där med insikten om att man kanske inte får det liv, den dröm man vill ha...då faller man hårt...
Svårt att förklara för de som inte varit i samma sits men jag vill tro att det finns ett bra liv för mig....jag vill bara inte vara så stark längre, jag orkar inte det...jag får vara svag, jag får vara ledsen, men det ska inte få definiera vem jag är längre..

ivf tankar..

Publicerad 2011-09-15 22:10:02 i Ivf,





Just nu känns ivf för oss väääldigt långt borta, men jag tänkte försöka summera mina känslor/erfarenheter...

Vi har hållit på med själva ivfandet sedan maj 08......vågar inte ens räkna hur många försök vi gjort...men det är mååånga... innan dess gjorde vi några inseminationer, som inte gav ngt förutom massa hopp och tårar.. ända sedan vi sökte hjälp har vi ALLTID fått höra att vi är såå unga och det är gott om tid..Det hittades inga "fel" på mig på utredningen utan de sa direkt att jag inte skulle ha några problem att bli gravid.
Många år senare står vi fortfarande här - utan barn.

Innan vi började försöka skaffa barn(hösten 2004) så var jag livrädd för läkare, gynundersökningar och framförallt blodprov....ni som är inne i processen vet ju hur mkt man får utstå...MASSA blodprov , nålstick varje dag under behandlingarna..ibland 2 sprutor per dag.....MÅNGA vaginala undersökningar..där man ligger med benen upp i vädret o läkaren rotar runt därinne..

Men när det väl kom till den tidpunkten..då livet inte blev som vi ville...så klarade jag allt det där...för jag visste(trodde) att det skulle vara VÄRT det...värt all oro...all smärta...och all pyskisk smärta.

Minns under vr första behandling så skämtade jag mitt i all nervositet när läkaren skulle göra ett vaginalt ultraljud för att kolla hur många äggblåsor jag hade

"Ja, jag känner mig ju verkligen som en värphöna just nu"


Douuughh.....inte så vidare lyckat...nog för att han är fin och mjuk vår läkare..men han e ganska stel o inte så skämtsam ;P


Fast på senare år har han faktiskt släppt lite av det....nu kommer han faktiskt uihåg saker om en och frågar upp om saker man berättat...

det är iofs kanske inte så positivt , tvärtom....men vi känner oss väldigt trygga med dem på ivfkliniken..de har alltid gjort sitt bästa för att vi ska få så positiva upplevelser som möjligt...( visst låter det sjukt..men ni fattar nog)


Vårt första ivf försök var jag jättenervös...jag visste ju inte vad som väntade...vare sig med hormonerna eller själva äggplocket....det sistnämnda hade jag hört massa skräckhistorier om folk som svimmat..eller skrikit sig igenom...huga....men det gick bra....

För mig är nog de där 13-4 dagarna med sprutorna innan värst..jag kommer aldrig vänja mig vid det..det är fortfarande tortyr....men tur nog har jag en lugn make vid min sida som är världsbäst på att  fixa det...för jag kommer aldrig kunna ge mig själv en spruta....det känns bara fel...... sen blir han ju än mer delaktig i det på så sätt.

Han har alltid följt med på alla blodprov, alla undersökningar...allt...förutom en gång då följde en fin vän med mig istället....hehe vi har vårt internskämt om det..hon är min  lilla lebb ;P


Själva äggplocket då.... ja inte är det en solskenspromenad  direkt..men jag har haft någorlunda tur under alla mina 7-8? äggplock.... när man kommer till kliniken får man gå in till det rum man får ligga o vänta i och vara i efter....där får man 2 citodon och sedan en  ven nål? vet inte om det heter det..men de sprutar sedan under ingreppet in morfin i den....

Sedan får man vänta en stund...senast fick vi vänta över en timme..men då var allt superförsenat o bara 1 läkare av 3 jobbade.... sedan får man komma ( bli ledd , för man hinner bli ganska rusig av tabletterna, iaf jag ) in i ett varmt liten opsal/rum...inte alls särskilt stor...o med en stor ruta där man ser in till labbet...det är rätt coolt..jag får ta av mig på underkroppen och M får ta på sig Skydskläder( en såndär grön rock typ) man får lägga sig i en gynstol och lägga en värmedyna på magen.... sedan kommer oftast en labbansvarig eller sköterskan som är med o frågar om personnr o så...sen får man de fina lååånga strumpora( bara för att man inte ska frysa)


Första gången vi gjorde äggplock var jag dum nog att titta på instrumenten som låg på brickan brevid - gör det inte...man vill inte se HUR lång nålen är ( den är lååååång)

Man får först bedövning på slidväggarna...varsin sida...den gör fasen ondast av allt  tycker jag...känns som de trycker upp den in i ryggen..... då har man redan fått en omgång morfin...allt snurrar o känns rätt okej...


sedan brukar de börja rätt direkt med att suga ut äggblåsorna...man brukar få höra när de i labbet hittar ägg ( de får rör med  de utsugna äggblåsorna, men alla innehåller oftast inte ägg)


ibland har jag fått 3 omgångar med morfin..ibland 2...beror på hur jobbigt det varit.... i december när jag hade mot 30 ä'ggblåsor så var det jättejobbigt även efter den 3e dosen..men jag tror inte de får ge mer...så skrek jag nästan sista minuterna..o tårarna sprutade...men det var nog för att jag var sååå stimulerad... för jag har ändå alltid haft bra upplevelser av plocken..o aldrig haft ångest  för ett nytt... det handlar mkt om djupandning och gå in i sig själv..vilket jag tycker funkar bra för mig.


efter äggplocket tar det några timmar iaf för mig innan det  börjar göra ont..blir ruskigt svullen på kvällen oftast men smärtan är hanterbar..man är mest trött....trött av plocket och all anspänning..det är ju ändå en milstolpe i behandlingen..

sedan får man förhoppningsvis tillbaka ett embryo på dag 2 eller 3 om de in te långtidodlar..då tror jag det är på dag 5 eller 6....

sen vet ni ju resten..väntan , oro, tårar ja alla de känslorna...


För mig har ivf varit både positivt och negativt....mest jobbigt med ivf tycker jag e  alla hormoner och hur knäpp o känslosam man blir av dem....o såklart väntan efter..... det positiva är att man har en chans, att man gör något , man försöker...jag skulle aldrig ha velat vara utan de här åren...( nu låter det som vi ska sluta...det ska vi inte)
för vi har verkligen kämpat för att få vår bebis...med blod svett, tårar...o ja massa känslor.

jag vill höja alla mina medsystrar till skyarna..för det här, det vi gör är banne mig inte lätt..och det är  bara vi som FÖRSTÅR

Jag skulle aldrig ens önska min värsta fiende att gå igenom det vi gör... men vi lär oss, kanske inte varje dag...men hela tiden ändå...vi lär oss av det, inte ta saker för givet, inte ta varandra för givet, leva varje dag, uppskatta de små sakerna. Ja en hel massa...



och jag skulle inte vilja vara utan det.

En " såndär" dag

Publicerad 2011-08-18 18:19:21 i Ivf,








Igår var det så...en sån där dag då allt bara känns jobbigt..då allt blir fel...då jag bara vill ge upp, skita i allt..Ibland undrar jag om det verkligen någonsin kommer vara rätt tidpunkt för att göra ett försök, hur jag än gör så kommer det alltid vara ngt annat som krockar...och hur jag än gör så komme rjag alltid ha dåligt samvete över att vara borta från jobbet, hur jag än gör kommer jag aldrig våga hoppas..och hur jag än gör kommer jag alltid göra det innerst inne ändå. Igår kom det många tårar...och det var på ett sätt skönt, att jag kunde tillåta mig att vara lessen...låta sorg och oro komma ut..istället för att hålla det inne.

Det är så jävla svårt på alla sätt och vis...det vi är inne i.... jag har sagt det förut o jag säjer det igen...det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende att gå igenom... aldrig!

Ändå skulle jag inte vilja vara utan det....utan att ha försökt...jag måste det...vi måste...

Ja det är mkt tankar nu..kanske för att det närmar sig.."kanske" blir det sen i höst..vi får se vad som händer...vad vi beslutar..

Just nu önskar jag bara att vi är i thailand...att vi inte behöver tänka på ngt annat än oss själva och bara njuta...

istället för att ta massa stora beslut, ibland är det inte så jävla kul att vara vuxen... jag önskar ofta att jag kunde få vara 5 år igen och krypa upp i mammas varma famn och bara gråta...

Jag hade önskat på mer respons på de förra inläggen i denna kategori..men samtidigt vet jag att jag inte kan förvänta mig ngt då jag haft uppehåll så länge... jag hade bara önskat lite mer feedback då jag verkligen öppnat mitt hjärta...

Men visst jag skriver för MIN skull...absolut det är det viktigaste..för att jag ska kunna titta tillbaka och minnas hur jag kände och upplevde.


nä nu ska jag fortsätta städningen...det ser ut som skrutt härhemma..M jobbar kväll hela veckan så vi hinner knappt ses....trist...

kram på er!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela