Tillbaka..
Oj vad längesen jag skrev senast, har ofta suttit och bläddrat igenom äldre inlägg, läst ,minns,tacksam för vad jag skrivit ner för många tankar är så djupt nergrävda i mitt inre att jag glömt att de ens existerat.
Jag har bestämt mig för att ta upp bloggandet på allvar igen, bara för min skull, för att få skriva av mig igen, lägga upp roliga recept, intressen, tankar ..ja allt..eller ja kanske inte det allra mest privata...men nära därpå...jag saknar det, men sen min bärbara kraschade förra året och jag fick paddan har det inte känts lika naturligt. M har lovat mig att jag ska få använda hans Mac , så jag hoppas det kommer flyta på lättare..
Vad har hänt sen sist då...jag önskar jag kunde säja att allt e tip top men ärligt talat har den här hösten varit urjobbig. Jag hoppas det vänder snart, men hur många gånger har jag inte sagt och tänkt det?! Jag VET att jag har mycket att vara tacksam och glad för, men allt det är överskuggat av mörka negativa tankar..Jag tycker det är så orättvist och jag är så less på att kämpa, längta och framför allt vara så ledsen, därav inte sagt att jag ger upp tanken på en frisk graviditet och ett friskt barn, det gör ont i mig av längtan stundvis men det ontet gör även att jag inte vill ge upp, inte när vi faktiskt hur sjukt det än låter har bra odds....vi har bara haft "lite" otur...
Panikångesten har hållt sig relativt bra borta....däremot tankar på döden och livets mening i allmänhet överskuggar nästan allt...det började nog i september när min mormor dog..och allt blev så verkligt på ngt sätt...jag tror att det här är min försenade 30årskris för jag har det verkligen jobbigt med dödsångesten, vissa dagar är det nästan det enda jag tänker på...det kan vara om att jag tror jag ska dö, att ngn nära dör eller bara tankar om vad som händer - min känsla som skrämmer mig är att alt blir svart...jag är inte vän med döden än och jag önskar så att jag kunde jobba med mig själv att leva i nuet, för kunde jag det så skulle det överskugga all ångest.
Har funderat på kurator men tycker inte de gett mig så mkt...blir nog mest troligt psykolog..men hallå hur billigt är det då....vi ska försöka spara ihop till ett nytt försök a la 13.000 , och så skulle vi båda gärna vilja åka tillbaka till thai i vår...ja..vad prioriterar man ?.. helst Aav allt skulle jag bara vilja åka till thai, för där lever jag i nuet, njuter, blir glad av de underbara människorna och värmen.
November- årsdagen av det hemska..jag kan inte fatta att det gått över ett år sen den där natten, natten då en del av mig dog, den kommer aldrig komma tillbaka, jag är inte samma glada, spontana tjej längre, istället har jag dragit mig undan, orkar inte vara lika social längre, orkar inte är en bra mening som beskriver mkt med mig numera..rädd för att förlora M, min trygghet, min klippa, vill vara nära, alltid,beroende av...
ja en liten sammanfattning, i min ärliga blogg, jag har alltid varit det i den och det kommer jag aldrig sluta med, skriver jag ner hur jag mår och känner kanske jag kan komma mer till ro här, kanske sova några fler timmar per natt nu maxar jag kanske 4 timmar på veckorna...det går inte i långa loppet..det VET jag..jag hoppas det kommer en ljuspunkt snart..men det är svårt att se vad det skulle kunna vara...
men nu börjar jag här och nu, jag tror det kommer göra mig gott att börja skriva igen. Börja fota med systemkameran igen =)
så nu är jag här igen...
Jag har bestämt mig för att ta upp bloggandet på allvar igen, bara för min skull, för att få skriva av mig igen, lägga upp roliga recept, intressen, tankar ..ja allt..eller ja kanske inte det allra mest privata...men nära därpå...jag saknar det, men sen min bärbara kraschade förra året och jag fick paddan har det inte känts lika naturligt. M har lovat mig att jag ska få använda hans Mac , så jag hoppas det kommer flyta på lättare..
Vad har hänt sen sist då...jag önskar jag kunde säja att allt e tip top men ärligt talat har den här hösten varit urjobbig. Jag hoppas det vänder snart, men hur många gånger har jag inte sagt och tänkt det?! Jag VET att jag har mycket att vara tacksam och glad för, men allt det är överskuggat av mörka negativa tankar..Jag tycker det är så orättvist och jag är så less på att kämpa, längta och framför allt vara så ledsen, därav inte sagt att jag ger upp tanken på en frisk graviditet och ett friskt barn, det gör ont i mig av längtan stundvis men det ontet gör även att jag inte vill ge upp, inte när vi faktiskt hur sjukt det än låter har bra odds....vi har bara haft "lite" otur...
Panikångesten har hållt sig relativt bra borta....däremot tankar på döden och livets mening i allmänhet överskuggar nästan allt...det började nog i september när min mormor dog..och allt blev så verkligt på ngt sätt...jag tror att det här är min försenade 30årskris för jag har det verkligen jobbigt med dödsångesten, vissa dagar är det nästan det enda jag tänker på...det kan vara om att jag tror jag ska dö, att ngn nära dör eller bara tankar om vad som händer - min känsla som skrämmer mig är att alt blir svart...jag är inte vän med döden än och jag önskar så att jag kunde jobba med mig själv att leva i nuet, för kunde jag det så skulle det överskugga all ångest.
Har funderat på kurator men tycker inte de gett mig så mkt...blir nog mest troligt psykolog..men hallå hur billigt är det då....vi ska försöka spara ihop till ett nytt försök a la 13.000 , och så skulle vi båda gärna vilja åka tillbaka till thai i vår...ja..vad prioriterar man ?.. helst Aav allt skulle jag bara vilja åka till thai, för där lever jag i nuet, njuter, blir glad av de underbara människorna och värmen.
November- årsdagen av det hemska..jag kan inte fatta att det gått över ett år sen den där natten, natten då en del av mig dog, den kommer aldrig komma tillbaka, jag är inte samma glada, spontana tjej längre, istället har jag dragit mig undan, orkar inte vara lika social längre, orkar inte är en bra mening som beskriver mkt med mig numera..rädd för att förlora M, min trygghet, min klippa, vill vara nära, alltid,beroende av...
ja en liten sammanfattning, i min ärliga blogg, jag har alltid varit det i den och det kommer jag aldrig sluta med, skriver jag ner hur jag mår och känner kanske jag kan komma mer till ro här, kanske sova några fler timmar per natt nu maxar jag kanske 4 timmar på veckorna...det går inte i långa loppet..det VET jag..jag hoppas det kommer en ljuspunkt snart..men det är svårt att se vad det skulle kunna vara...
men nu börjar jag här och nu, jag tror det kommer göra mig gott att börja skriva igen. Börja fota med systemkameran igen =)
så nu är jag här igen...
