smultron på strå

Önskar jag själv kunde svara på den frågan, det där som hände för snart 2 år sedan , känns som en tidsålder sen...har svår att greppa det nu...det enda som finns kvar är smärtan av vad som hade kunnat bli...och vad som aldrig kommer att bli. Jag vet inte om vi någonsin kommer göra ett nytt ivf, vi kulle göra ett fet med vårt sista embryo i maj, men det klarade sig inte..och sedan dess har jag levt i något slags vakuum. Jag fick aldrig det där "SISTA" försöket, jag blev snuvad på det...jag vet inte om jag är redo för att gå ett steg vidare, att gå igenom år av utredningar, pappersarbete...jag vet att jag kan älska ett barn som mitt eget, knyta an...allt det där..men jag vet inte om jag är redo för själva processen, eller rättare sagt....stark nog...kollapsade rejält i början på september och numera går jag på rätt starka mediciner för att kunna klara vardagen och inte ha de där mörka, mörka känslorna och tankarna...de där som bara bryter ner mig...de som får mig att tvivla på livet...

Men jag har iallafal varit stark nog att ta hjälp...nästa vecka ska jag börja hos kurator....sakta men säkert börjar de små bitarna komma tillbaka...inte som jag var förut...men jag börjar tro igen, tro på livet, kunna skratta...och verkligen mena det, inte vara som ett tomt skal med glad yta...
Under hela detta år har jag intalat mig att jag mår bra, jag är stark, jag kan hitta saker i livet som inte handlar om barn som får mig må bra - men så är det inte...för under 9 år har ALLT handlat om just det....och när man tillslut står där med insikten om att man kanske inte får det liv, den dröm man vill ha...då faller man hårt...
Svårt att förklara för de som inte varit i samma sits men jag vill tro att det finns ett bra liv för mig....jag vill bara inte vara så stark längre, jag orkar inte det...jag får vara svag, jag får vara ledsen, men det ska inte få definiera vem jag är längre..