smultron på strå

Det som inte fick hända.

Publicerad 2011-11-23 13:19:00 i Missfall,

Tänkte jag skulle försöka orka berätta historien, mest för min egen skull, att få skriva av mig det mest traumatiska jag nånsin varit med om. Det kommer ta tid  och många tårar...

Graviditeten hade löpt på utan några somhelst komplikationer, inga blödningar whatsoever eller kramper.

Tisdagen den 8/11  var en helt vanlig jobbdag, jag skulle stänga och jobbade till 18...vid mellis , ca 14 tiden känner jag hur det helt plötsligt börjar krampa och göra jätteont, jag tycker det känns precis som vid mitt förra missfall så jag blir skitorolig. Går på toa och där ser jag brungula flytningar....ångesten som kom då går inte ens att förklara i ord....jag vet inte hur jag orkade jobba klart mitt pass men jag gjorde det....jag skickade mess vid 16 tiden till M att vi var tvungna att åka in när jag slutat... =(

Väl på akuten tar det inte lång stund innan vi får träffa gynjouren, jag hade sån ångest inför vulet, men väl där så ser hon hjärtat direkt och vi ser en STOR bebis med fingrar och tår som boxar och sparkar..och det ser tillomed ut som den vinkar. Hon mätte den till 6 cm..det stämde med den vecka vi var i..flödet i navelsträngen var bra, ingen blödning i livmodern....alltså inget som tyder på ngt fel...men hon kan inte förklara varför det blöder och jag har så ont..kanske det kan vara gammalt blod som vill ut.

Vi åker hem med uppmaningen att vi ska åka upp om det inte blir bättre....

Lyckliga som vi är (och smärtan hade avtagit) messade vi runt ultraljudsbilden till nära och kära....och la tillomed ut på Facebook.. =(

3 timmar senare ligger jag i sängen och skriker av smärta, jag har såå ont.... efter en stund beslutar vi för att åka upp igen...

Vi får vänta en stund och sedan träffar vi samma gynläkare igen..kom tyvärr inte ihåg hennes namn, men hon var underbar.

Hon kollar återigen med ultraljud..och därinne är det cirkus, när vi såg att bebisen mådde bra så ville hon göra en riktigt grundlig undersökning, tillslut hittar hon "en sak" som hon själv uttrycker det, som sticker ut från livmodertappen, hon beskrev den som en halv nagel typ... efter ennstunds fundering , försöker hon med hjälp av en till sköterska och en tång att få tag om den o se om hon kan få loss den.... med massa morfin i kroppen   får hon försöka..men fy fan vad ont det gör...hon får inget bra grepp och vill inte fortsätta....jag blöder rikligt nu..som en mens ...

beslutas att jag blir inlagd på KK..får smärtstillande och blodstoppande medicin( som jag itne tycker funkar)...M sover hemma..jag får morfin så jag sov nog nästan 5 timmar....under dagen väntar vi på ronden som aldrig tycks komma, blodprover tas och jag får dropp...väntan blir lång och tankarna är många..

Vet inte vad klockan var bär läkaren från ronden kommer, kanske 13....vi går till ett undersökningsrum och gör ett till ultraljud....bebisen är lika livlig som förut, hon kollar länge, allt ser bra ut, livmoderhalsen är helt stängd vilket jag tolkar som positivt...hon kan inte heller säja vad det är...förutom att hon oxå ser den där saken som förmodligen är en polyp, hon berättar att de inte vill vara dör och irritera, sån att ta bort den via operation är inte på tal om, jag blir missmodig och väldigt lessen, hur fasen ska jag fixa det här? ska jag ha så här ont i 6 månader till?

Efter ett tag så kommer denna läkare in igen, hon sa att de upptäckt att jag har en infektion i kroppen, men att de inte vet vart...det är blodprovsresultaten, jag får antibiotikakur på 10 dgr och får stanna några timmar till...

detta är alltså onsdag, vi kommer hem på kvällen,  torsdag ligger jag bara hemma i sängen, får knappt i mig ngn mat, har ont i intervaller, hela livmodern blir som hård (sammandragningar?) , fredagen är det liite bättre men inte mkt....blöder fortf mkt...

fredagkväll har det lugnat sig lite, så jag tror det börjar gå åt rätt håll...vi är uppe länge o ser film, vid 02 när jag går på toa så ser jag ngt som får hjärtat att frysa till is, massa hinnor...

Det var så vårt första missfall började....då förstår jag.... att det inte kommer gå bra...får panik och säjer till mange att vi måste åka in, kan knappt klä på mig för att jag skakar så...

Bilfärden in var fruktansvärd, när vi kommer in så får vi sitta i väntrummet...helt plötsligt känns det bara konstigt...jag minns att jag sa till M att "nu hände det ngt"...sekunden efter känner jag hur vattnet går...skyndar mig på toa o säjer åt mange att komma...

Sen är allt suddigt...jag minns att jag satt och skrek rätt ut...vet inte hur länge jag satt där...men det kändes som en evighet, tror att de kom med en säng men jag är inte säker...sen fick vi åter vänta i det där hemska rummet, det var där vi fick vårt första missfall konstaterat...

Jag gick på toan där..och där fortsatte det forsa blod, hinnor och dyl...jag vet att jag vägrade kliva upp, minns att jag sa att jag inte ville att bebisen skulle komma i bindan..jag var väldigt förstörd och chockad..skrek , grät och vägrade lyssna på sköterskan som försökte ge mig smärtlindring, tillslut gav jag med mig och fick en morfinspruta i benmuskeln, efter en evighet kom läkaren, en korean/kines som hade knackig engelska...jag i mitt tillstånd hade svårt att förstå honom överhuvudtaget... men vi var ju tvungen att kolla med ultraljud även fast jag visste att bebisen var död, undersökningen tog tid, han sa att han ville rengöra o ta bort allt blod, det visade sig sen att bebisen nästan var helt ute och jag kände när han drog ut den, men jag fattade inte vad det var då..jag var så inne i alla andra känslor...

Vi satt en stund och pratade, eller han pratade och jag grät, M försökte trösta men han var ju lika lessen han...
Han fixade rum till oss på KK igen, de ville ha koll så att jag fick ut moderkakan, osv.

Fick infart igen(nål att sätta dropp i, få medicin osv), låg med snygga nättrosor med supertjock binda( antar att det är såna ni får efter förlossningen)
De dyblöta mjukisarna som var fulla med fostervatten lång längst ner i sängen...ville inte ens se på dem...

Läkaren frågade om vi ville se bebisen, först ville jag men när M sa att han inte ville så bestämde jag mig för att jag ville ha ultraljudsbilden som mitt sista minne, den är fin... han frågade även om vi ville att de skulle ta prover på bebisen för att kolla om de hittade ngt fel, det ville vi..dels för att få ngt sorts avslut men oxå för att kunna få reda på om det är ngt hos mig som gör att bebisarna inte vill stanna kvar...när allt ser så bra ut..

Det sista jag "ser" av bebisen är att han bär iväg den i en såndär burk som ser ut som en stor turkisk yoghurt burk....där var vårt barn minns jag att jag tänkte..

Sen är allt suddigt, fick mkt morfin för jag hade jätteont, skrek och grät... Blev mötta i hissen av vår fina sköterska som vi tyckte så mkt om...vi hade haft henne när vi var inlagda tidigare under veckan...hon var jättelessen och tog så bra hand om oss...jag grät hela tiden.. vi fick samma rum som tidigare och de rullade in en säng åt M så att han kunde sova nära...

Jag sov ingenting den natten...grät och hade ont..och hade ingen ro...


Höl på att svimma flera gånger när jag var på toa, de ville jag skulle gå regelbundet för att få ut allting...riktigt obehagligt...fick ligga med benen i luften och fick lugnande.... tror det var 3 eller 4 ggr jag trodde jag skulle svimma...


Fler blodprover togs, och vi väntade på ronden...tror läkaren kom vid 11-12..vet inte riktigt...det var samma fina läkare som hade tagit emot oss första 2 gångerna på akuten, hon var så fin.. gjorde ett ultraljud i sängen för att kolla om det mesta var ute, men det var mkt kvar och moderkakan var kvar...så hon sa att det skulle bli operation, oj vilken ångest jag fick...hatar att bli sövd....


Hon skulle operera och det inom 6 timmar, 10 min sa hon att det skulle ta men de ville söva mig ändå.

Vi fick vänta fram till kl 17 nånting..fick duscha och ta på mig fina operationskläder...not...sen jag blev nedrullad till op...grät och grät...var så rädd, lessen och kunde fortfarande inte fatta vad som hänt...

jag trodde att M skulle få följa med in och säja hejdå just innan jag blev sövd...men han fick inte ens följa med in i rummet..då blev jag såå lessen....fick kliva upp och lägga mig på en hård brits, med vad som såg ut som ett par pjäxor som jag skulle stoppa ner fötterna i..det hela kändes väldigt skrämmande, och jag upplever personalen därnere som väldigt känsokalla...jag grät ända fram tills jag sövdes och ingen sa ngt...just innan kom en av tjejerna fram och la sin hand på min arm...men det kändes mest som att hon gjorde det för att jag skakade så mkt...

Skrapningen tog 30 min...så det var mer kompliccerat än vad hon trodde, hon hade inte sett ngn polyp i livmodern, men jag var så snurrig så jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon sa...varför det hade tagit så lång tid...
Fick en kram iaf...det kom jag ihåg.

sen rullades jag på uppvaket, grät hela tiden, okontrollerat...de gav mig morfin men inget hjälpte...tillslut beslutade de att köpa upp mig till M, de tänkte att han skulle kunna lugna mig...

Han hade hunnit bli orolig eftersom det tagit så lång tid..så det var skönt att återförenas..kramas...

sen sov jag en stund tror jag.... efter en stund kom en annan läkare in, för att gå igenom min journal...hon var oxå jättefin..hade jobbat med vår ena dr på ivfkliniken.. hade väldigt mkt empati och sa precis de rätta sakerna, kändes det iaf som då....hon sjukskrev mig en månad och det kändes bra..även om jag ville bli sjukskriven längre...just då kändes det helt otänktbart att ens kunna komma tillbaka...men vi hade ett fint samtal...hon hade rätt jobb om man säjer så.


vi låg kvar några timmar ändå till 22-23 kommer inte ihåg......sedan följde vår favoritsköterska ner oss till bilen, jag åkte rullstol...och hon följde oss ända fram, hon försökte peppa och sa att jag skulle bli en såndär jobbig blivande förälder som står och trycker på ringklockan mitt i natten till förlossningen....innan jag klev in i bilen gav hon mig en varm kram..

sen är resten ett töcken..första dagen hemma var fruktansvärd och tom...och så är det väl fortfarande...
Vi var båda hos kurator i måndags, det var hemskt att vara tillbaka där..men fruktansvärt nyttigt och vi ska tillbaka dit om ngn vecka...kommer nog gå där så länge jag känner att jag behöver...Skönt att M var med oxå...vi behöver båda prata...


Ser knappt vad jag skriver för det kommer så mkt tårar så jag tror jag slutar nu...det här är iaf vår historia.




Du kommer föralltid ha en stor plats i mitt hjärta...

Fan, fan ,fan!

Publicerad 2011-11-22 21:06:22 i Missfall,




En sämre dag idag, tårarna tycks aldrig sluta rinna. Var så naiv att jag trodde jag (kroppen och psyket)  skulle orka med en storhandling, försökte peppa upp mig med att köpa lite julpynt men vem lurar jag?
Det spelar ingen roll hur mkt jag pyntar,bakar eller köper julklappar, den här julen kommer vara förjävlig och jag vet inte hur jag ska orka med den, den här julen skulle ju allt vara perfekt...nu är jag tillbaka i det bottenlösa mörka hålet jag befunnit mig i 7 år..


allt jag gör förknippar jag med graviditeten, senast vi storhandlade var jag gravid, tex...sånt får mig totalt sänkt. Alla minnen, allt... jag kommer ALDRIG mer ha de mjukisbyxorna jag hade när vattnet gick,  hur skulle jag nånsin kunna?!...

total mörker..

Musik för själen

Publicerad 2011-11-18 19:07:00 i Allmänt,






Jag vet inte varför men denna låt och version framförallt ger mig sån ro, men låtens egentliga innebörd är väl kanske inte så fridfull  direkt ;P Jag spelade sönder  "My heart is refusing me" i Thailand , och jag längtar tills hon släpper en skiva...hon är helt klart min favoritartist just nu.


Where we go I don't care no.
It's right now and we're right here oh. Under the streetlights, standing face to face.
I'm loosing sense of time and space.
Don't want to move why can't
I stay cause the chemistry is of he chain.
I'm locked in a box only you and me.
Wish I could throw away the key.

Chorus

I know this moment will be over, tomorrow comes when we are sober.
Will we feel the same or let it be.
Will you be there?
The night is almost getting over and I don't want us to turn colder.
I want to wake up with you next to me.
Will you be there?

Verse 2
On our way, I can't believe that I'm kissing you.
You touching me and I can't imagine to be somewhere else.
I'm all in with no regrets. Soo here we are but still I can't let go of the thought of loosing you no.
I wonder if we going to stay this way. Will you remember what you promised me oh?

Chorus
I know this moment will be over, tomorrow comes when we are sober.
Will we feel the same or let it be.
Will you be there?
The night is almost getting over and I don't want us to turn colder.
I want to wake up with you next to me.
Will you be there?
Stick.
The night is almost getting over and I don't want us to turn colder.
I want to wake up with you next to me.
Will you be there?

Chorus
I know this moment will be over; tomorrow comes when we are sober.
Will we feel the same or let it be.
Will you be there?
The night is almost getting over and I don't want us to turn colder.
I want to wake up with you next to me. Will you be there?

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela