smultron på strå

(så känns det verkligen, mitt hjärta är inte bara krossat...det gör ont i hela mig)

Det har varit tuffa veckor här sen jag senast skrev, första veckan var allt suddigt, jag hade ont, blödde massa och grät hela tiden...men allt kändes så overkligt..som att jag befann mig i en mardröm, andra veckan trodde jag att jag hade börjat komma tillbaka lite..inse fakta men ändå vara någorlunda sansad....bror och pappa bjöd oss på hotellweekend i sthlm och jag trodde att det skulle vara bra att åka ner, få komma bort hemifrån och alla tankar/minnen osv.

Det var härligt...trots en traumatisk krock/touch med en lastbil ( jag hade ett rejält panikångestanfall just efter, och vägrade åka bil trots att vi hade typ 40 mil kvar) så blev vi väl omhändertagna av bästa bror och I. Det var så skönt att de tog hand om oss och drog med oss ut på saker , även fast jag bara ville ligga i soffan och gråta.

Vi kom hem på söndag och på måndagen hade vi första träffen med kuratorn...välbehövligt och så fort vi satte oss ner och hon frågade " hur är det " så brast allt och jag grät alla 45 minuter vi var där... inte så mkt nytt, utan mer vad  jag måste fokusera på, de små sakerna- rutinerna. Äta ,sova  gå ut.

Måste medge att aptiten inte funnits där sen den där tisdagen då allt började, har knappt varit ute på 4 veckor (förräns i söndags då vi grillade) och sömnen..ja ..jag somnar mellan 04-06 varje morgon....det är svårt att tvinga i sig mat när man inte är hungrig alls.

Det är svårt att komma till ro, och jag har svårt att inte vandra iväg med tankarna..det är inte många nätter som jag INTE gråter mig till sömns...


veckan efter det var ännu värre, jag var ett vrak med lite sömn och en sorg som bara ville ut hela tiden....sov mest hela dagarna, till 15-16...kropp och själv var helt slut....julpyntningen kändes som ett omöjligt uppdrag och 1a advent gick och jag var helt förtvivlad...över allt...över allt som skulle vara så bra...den här julen skulle vara fantastisk, vi skulle ha gjort rutinultraljud och jag skulle ha en liten mage...och vi skulle vara SÅ lyckliga.


veckan efter det hade vi tid hos kuratorn igen...jag grät och grät och sa att jag inte alls var redo för att börja jobba igen..det var som att allt hade kommit ikapp, sorgen, det faktum att det faktiskt har hänt, vad vi förlorat....att jag inte sov...och sen sov bort dagarna...allt....kuratorn lovade att kontakta den läkare som sjukskrivit mig...för jag orkade inte ringa och jaga....dagarna fick och ingen hörde av sig..tillslut ringde M och såg till att saker hände....detta var förra fredan, jag gick hemma och väntade på att läkaren skulle ringa...så när jag ser att ett skyddat nr ringer så tror jag självklart att det är den läkaren....det visar sig att det är den läkare som tog emot oss när missfallet var ett faktum(Kinesen/koreanen/japanen)....först fattar jag inte varför han ringer... och blir helt ställd..för han e som sagt svår att förstå

men det visar sig att han ringer för att berätta att ett av provsvaren har kommit ( av "obduktionen"/analysen) ...kromosomanalysen....allt såg bra ut, och så avslutar han med att säja

"Det var en flicka"...då bröt jag bara ihop....jag hade kännt det HELA tiden....sa det tom till M:s storebror och fru... vår lilla tjej..då blev det så verkligt...

Iaf så ringer han upp igen typ 1 minut senare för att han hade hört om min situation, och han sjukskrev mig direkt till årets slut..jag hade kanske tänkt mig till jul...det var 2 veckor...men 3 veckor...ja det känns skönt..för jag är inte redo..bryter ihop för minsta lilla motgång här hemma..sover dålidgt och ja..mår skit...så jag får ett tag till på mig att läka..


Jag bröt ihop, storgrät... och sedan ringde jag till M, som inte fattade ngt av vad jag sa....

efter jag pratat med honom, gick jag och grävde fram ultraljudsbilden som låg längst ner i vår "drömmar"låda och bara satte mig och storgrät....länge..


det GÖR så jävla ont...och INGEN kan bära min sorg...jag måste bara låta den få  komma ut.. och sen bli stark igen. För klarar vi det här så ska vi fasen inte ge upp!


♥


vår fina lilla tjej, du var så efterlängtad.


Jag kan inte fatta att vi går igenom detta igen, men denna gång är det verkligen så mkt värre...denna gång var det inte en "klump" med ett pickande hjärta, denna gång var det ett barn...en liten flicka som aldrig får se dagens ljus...