Rörigt
Jag vet att mitt förra inlägg var rörigt, men det är väl så det är inuti mitt huvud just nu...rörigt..mkt känslor upp och ner..ena sekunden känns allt överkomligt..den andra faller hela världen samman.
Om jag bara inte blev så påmind hela tiden, det är allt möjligt, gravidkläderna jag hann köpa, så fort jag ser dem i tvätten/garderoben, bröstmjölken som kommit igång rejält, när jag tänker tillbaka på hela hösten, vissa gravidsymptom e fortf kvar, håret lossar som tusan....... sånt e jobbigt...önskar bara allt kunde försvinna så jag kunde låtsas att det bara var en dröm...
Så känns det faktiskt stundvis...som att jag bara inbillat mig eller drömt...nu är jag tillbaka i den roll som jag hatar mest, den person som jag hatar mest - Barnlösa ,bittra,avundsjuka,ensamvargen Tess..
Det går inte att komma ifrån att det inte finns så mkt positiva saker att säja om mig som den personen, att jag för 3 månader fick vara den person som jag strävar efter att få vara går inte att beskriva....visst hade jag mina gravidhormonpsykbryt, men då var det legitimt. Annars hade jag väldigt mkt ro i själen och kroppen...
Nu tänker jag mer och mer på att jag aldrig var riktigt glad åt graviditeten, mest orolig men försökte ändå slå bort den tanken..kände jag det ? att det inte skulle gå bra....var det min intution? Jag vet inte...
När vi åkte upp på akuten den där tisdagen trodde jag verkligen vi hade påbörjat missfall, men så var det ju inte då....
Ärligt så tänker jag nu i efterhand att det hade varit så mkt bättre om det hade hänt redan då, istället blev vi hemskickade med en liten ultraljudsbild på en bebis, och med orden och förhoppningarna om att det inte var ngt allvarligt.
Hur kunde jag vara så naiv och tro att det skulle gå bra? Även när jag hade som mest och ondast värkar(för det var det) så trodde jag i mitt stilla sinne att det var "normalt" det var bara ett litet hinder på vägen....att jag skulle bli sjukskriven resten av grav och nogrannt uppkollad varje vecka...det var liksom lugnt...
Visst, tankarna fanns där, men jag slog bort dem för att försöka vara så positiv som möjligt...
Sen hände allt så fort, jag var i en dimma i flera dagar..är glad att jag skrev ner det medans jag kom ihåg det någorlunda....som sagt en upplevelse jag aldrig kommer glömma...
Jag ångrar inte att jag valde att inte titta på bebisen..men det var skitjobbigt och höra könet..det blev så mkt mer verkligt...och känslan av att vi faktiskt kommit rätt långt blev mer kännbar....jag hade verkligen velat få missfall tidigt, då allt bara rinner ur en och man inte ser eller känner bebisen.
Nu menar jag inte att sorgen blir lättare att hantera...men för mig har det varit ruskigt jobbigt att hantera förlusten av inte ett embryo utan ett foster, en liten tjej...som hade gjort vårt liv komplett..
På första kuratorkontakten tog vi bland annat upp att jag var så rädd för att få de där mörka hemska känslorna som jag hade vid förra missfallet, känslan av att allt är meningslöst och att det inte finns ngn lust att leva när det ska vara så jobbigt...
och jo, de känslorna har funnits och kommit fram....helt klart...stundvis har jag kännt dem..när allt kännts som mest hopplöst...ja då har jag faktiskt inte velat leva mer...
så då kan ni tänka hur dåligt jag mått...
har dock aldrig gått över tröskeln till att försöka ngt men det är jobbigt nog att bära den känslan inom sig..
jag har fortf VÄLDIGT svårt för att se nån mening i ngt jag/vi gör... och jag tänker inte och ska inte tvinga mig till saker/situationer som jag inte vill...jag måste bara peppa migsjälv till att inte göra saker för att andra ska må bra när jag går sönder inombords.
Jag kan inte och vill inte "gå vidare" som vissa säjer åt mig ( som om det vore en självklarhet) ..jag måste få sörja klart först..och det får ta sin tid...7 års sorg har kommit ut..
Tårarna kommer fortfarande ofta men jag försöker vara positiv...men det är svårt...svårt när man vet hur mkt tid och kämpaanda som krävs för att ens orka göra ett nytt försök....senare...
Vi åker tillbaka till Thailand i vår...det är det enda jag ser framför mig nu..
sen får vi se...
It's just too little too late
a little too wrong
It doesn't matter anyway...
