smultron på strå

Ett inlägg mitt i natten, kan inte sova, känner mig lite orolig, har en olustig känsla i kroppen.. Hoppas det går över snart så jag har ro att sova, imorgon ska jag ut i skogen för att leta trattisar med pappa, det blir skönt- har längtat hela veckan efter att andas kylig frisk skogsluft, sitta på en stubbe och dricka varm oboy och doppa en ostmacka i muggen...

 

Jag HAR mått bra en längre tid men det känns lite som att jag är på väg att dippa nu, dels för att kroppen skickar ut signaler om att jag måste stanna upp och andas, lite på känningar stundvis om dagarna , men det har även varit mkt tankar senaste veckorna. Mkt tankar om varför, och just vi, men även tankar på sorg och HUR vi orkat, HUR vi har tagit oss igenom detta. Det är SÅ många som säjer att vi är SÅÅ starka, jag ser det inte så alls , stundvis känner jag mig som den svagaste människan nånsin...som ligger i en pöl på golvet och inte ens orkar ta mig upp. Jag ser det som att man inte har ngt annat val, än att leva vidare. På både gott och ont såklart, men jag kan inte låta sorgen och bitterheten ta överhanden och definiera vem jag är, det finns andra saker här i livet om får mig att orka kämpa vidare, som kärleken och glädjen och självklart min familj.

 

Sen är det ju självklart ett sorgearbete, där det finns de klassiska faserna, i november var jag i chock och reaktionsfaserna och grät hela tiden och sov bort dagarna för jag var så utmattad av all gråt . I januari var jag i bearbetningsfasen med hjälp av kurator, det gav  mkt bara att få prata, och prata...och prata...och älta...

 

 

Sedan åkte vi till Thai i april och det var min räddning, där kunde jag åter andas och faktiskt känna glädje och hopp igen .Sedan hade jag en dipp igen när vi kom tillbaka och allt kändes så trist och menlöst...men våren kom och så även semestern med sommaren, jag kan nu ärligt säja att jag tänker inte lika ofta på henne, men påmind blir jag varje dag då jag ser tatueringen, den ger mig så mkt styrka, mod och hopp. Jag är inte bitter eller ledsen längre , vad ger det liksom?!, nä det som har hänt har hänt och jag kan aldrig göra ngt åt det. Men det finns en mening med allt som händer och det var helt enkelt inte meningen, inte än..vi behövde kanske båda gå igenom detta för att bli än mer starkare och sammansvetsade. 

 

Jag hoppas hösten blir lugn, att jag får känna ro och försöka ladda min energi, kanske orkar vi ett försök i januari , kanske inte. Jag ser ingen anledning till stress , de gånger jag har blivit gravid har vi haft lååånga pauser och jag har varit mentalt stabil och lugn, jag hoppas att vi blir gravida igen men det är inget jag räknar med. Det som känns bra är att det börjat 2 nya läkare på kliniken, ena tjejen ringde spontant upp för några veckor sen för tt kolla hur det var med oss, vi som alltid fått jaga dr förut, vi hade ett långt fint samtal och hon gav mig verkligen hopp, det känns skönt att de fortfarande tror på oss och att de har en plan för oss, än är det inte kört. 

 

Men nog om det , dt ligger långt i framtiden när orken och modet finns där, för även om jag blir gravid, är det en lång och jobbig resa..där jag inte kommer vara lugn förräns jag håller vårt barn i mina armar.

 

Nu borde jag verkligen försöka sova,kändes skönt att få skriva av mig lite tankar.

 

Kram på er!